Flykten till caféet

Om att trycka på stoppknappen.

När du har gett och gett och gett och känner dig urlakad. När bruset runt dig är konstant. När något ideligen pockar på din uppmärksamhet. När du inte ens hinner tänka längre. När du är speedad. Eller trött och frustrerad.

Vad gör du då?

Stannar du kvar i stunden och hoppas att det går över?

Jag ska berätta en historia. Som handlar om mod, självledarskap och självomtanke. Eller om egoism, skam och skuld. Det beror på hur man väljer att se det.

När jag jobbade som chef i Nyköping hade vi kontoret i stan. Jag hade min kontorsplats i en stor dunkel sal. Runt 20 arbetsplatser. En konstant lukt av gamla mattor. Torr, stickande luft. Och ljudet av sorl, skratt och telefonsamtal. Rakt framför mig hade jag två höga gamla dubbeldörrar av trä. Svängdörrar. De ledde ut till en stor hall med stengolv och ytterligare ett dörrpar av trä. Öppnade man dem så var man ute på gatan.

Det var min tillflyktsväg. Eller egentligen inte. Det var min frihetsväg. När jag hade en paus i kalendern gick jag snabbt mot de där dörrarna och ut. Tog vänster på gatan i solen och gick rakt fram till Espresso House. En americano, tack. Sen satt jag där. En kvart eller en halvtimme. Kikade på folk. Tänkte. Reflekterade. Njöt av varenda minut. Gick vägen tillbaka, lättare på fötterna och ibland med en liten känsla av lycka (förmodligen triggad av både koffein och solljus).

Under en ledarutbildning berättade jag om den här frihetsstunden för några chefskollegor. Jag berättade om vad jag brukar göra när jag behöver en paus. Jag minns reaktionerna. "Va?! Det hade jag aldrig haft tid med!" "Och du har 20 medarbetare? Hur får du ihop det? Lyckos dig som har den tiden!" "Det finns inte på kartan för min del".

Vad jag inte sa till dem, men som jag tänkte var: Jag väljer att ta mig tid. Det kan ni med. Att självuppoffringen som chef inte är ett ideal. Att jag klarar att skapa riktigt goda resultat samtidigt som jag tänker på mig själv. Att det inte finns tillstymmelse till nåt dåligt samvete.

Så. Ta din väska, gå ut genom kontoret och sätt dig på ett café. Eller en parkbänk. Vilken plats som helst. Ta dig ur situationen. Stäng av bruset. Pausa på-knappen, bara va och njut. Gör det så ofta du behöver. Ha inget dåligt samvete. Det handlar om självledarskap. Vad du än behöver för att hitta en plats där du mår bra för en stund.

Ha en riktigt skön fredag och en härlig helg. 💛

/Linda